Michael Jackson 1958-2009

Trots att det är mitt i sommaren uppmanar jag alla att ta ett titt på videon till ”Do They Know It's Christmas” av Band Aid.
Under ledning av Bob Geldof har de största namnen på den brittiska pophimlen samlats för att rädda, om inte världen, så i alla fall julen för en svältande kontinent. Det lustiga är bara att dessa så kallade stjärnor känns så oglamourösa, så oduschade, så färglösa att man frågar sig vem som egentligen ska få lägga vantarna på välgörenhetspengarna. Etiopien eller Sting?
Året är 1984, landet är England och George Orwells dystopiska framtidsvision verkar ha slagit in.

Hoppa fram i tiden nästan exakt tre månader och en liknande scen utspelar sig i USA. Skillnaden är att i USA hade man vid tiden stjärnor som var stjärnor på riktigt och, kanske ännu viktigare, färg.
En pastellbomb har exploderat och framträder gör en flagga på vilken det står ”USA for Africa”. Under den har nästintill alla värda namnet samlats: Bob Dylan, Bruce Springsteen, Lionel Richie, Diana Ross, Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Steve Perry, Paul Simon, Tina Turner, Lindsey Buckingham med flera. Ja till och med Dan Akroyd finns med på ett hörn.

Det känns som om det är mer än tre månader och en atlant som skiljer ”We Are the World” och Band Aid-klippets brittiska socialrealism åt.

Avstånden blir emellertid aldrig större än när kameran i 15 sekunder vilar på Michael Jackson som ensam i ett rum sjunger låtens refräng.
Till er som inte kan hans historia ska det sägas att detta var före operationerna och pedofilanklagelserna, före Neverland och de misslyckade comebackerna. När åttiotalet här nådde halvvägs hade ännu ingen hört talas om Wacko Jacko.
1985 var denna korta filmsekvens inget annat än en 15 sekunders audiens hos kungen. Den obestridde kungen av pop.
Klippet är givetvis ren och skär perfektion, alltifrån den majestätiska kavajen, till den klara oförstörda stämman, till de två lockarna som skruvat sig ner i pannan.
Hans diamantprydda högerhandske allena glittrar mer än hela den engelska artisteliten tillsammans.

Nu, när hans surrealistiska liv nått sitt slut, finns det ingenting i den makalösa resa och fantastiska musik som ledde honom fram till den stunden och inte heller någonting i den galenskap som kom att kanta mycket av den tid som följde, som bättre sammanfattar Michael Jackson än just det klippet.

Ingen artist har helt enkelt varit eller kommer någonsin att vara större än Michael Jackson.
Och det är så jag kommer minnas honom.
Inte bäst, inte viktigast, inte snyggast. Men för alltid störst.

Kungen är död! Länge leve kungen!

Bruce topp 10: Plats 1 Born to Run

Lika självklart som att Born in the U.S.A. skulle få inleda den här listan, lika naturligt känns det nu att låta ”Born to Run” avsluta den. Ingen låt kan på samma sätt definiera allt det som Bruce Springsteen står för, på samma sätt som det som sprängts in på den här låtens fyra och en halv minuter. ”Born to Run” är programförklaringen, låten om att följa sina drömmar, att våga och vinna, att försvinna i horisonten hand i hand med den man älskar.
De öppna vägarnas poesi aldrig varit närmare sanningen.
Det var nu 34 år sedan Springsteen ville dö med sin Wendy i en ”everlasting kiss”, lika längesedan var det han ropade ”1,2,3,4” till sina bröder i E Street Band som svarade med att lägga i en växel som sedan dess varit onåbar. Den 26 årige upphovsmannen kan omöjligen vetat att låten skulle bli ett slagord som kom att eka genom årtiondena.
Det var länge sedan Bruce Springsteen själv stannade av, men glöden i raderna ”cause tramps like us, baby we were born to run” har aldrig falnat.
Han bästa låt är den bästa för att den efter 34 år fortfarande inte tillåter sig vara nöjd eller bekväm. Det är den bästa för att den aldrig slutat springa och kommer aldrig att göra det.

Bruce topp 10: Plats 2 Jungleland

Detta grandiosa rockepos är ett drama i flera akter. Hade "Jungleland" varit en film skulle den ha regisserats av Scorsesse. Nej förresten det är redan en film, allt från den inledande scenen med en soldränkt gata en het sommarkväll till den våldsamma avslutningen innan sluttexterna.
Krocken mellan gatans smutsiga brutalitet och musikens magnifika skönhet har aldrig låtit bättre.

"Jungleland" är anledningen till att jag tagit mig till Stockholm. Genom att hålla låten utanför setlistan på varenda en av de fem konserter jag sett med karln, har det känts som om han gäckat mig. Så skulle jag ikväll få se den store Clarence Clemmons greppa saxofonen, fylla sina lungor med luft och sedan släppa loss stormen som klyver låten mitt itu skulle den mångåriga relation jag haft med de här gubbarna nå sitt absoluta klimax. Efter det skulle de gamla stötarna inte ha något kvar att bevisa för mig, efter det skulle jag vara nöjd. Då skulle det inte bli några mer konserter med Bruce Springsteen & The E Street Band för min del. "Jungleland" skulle innebära slutet, men vilket slut.
VILKET JÄVLA SLUT.

Bruce topp 10: Plats 3 Thunder Road

Bruce själv kallar inledningsspåret på hans magnum opus Born to Run en inbjudan. En låt som förklarade vem han var och var han var på väg.
Det finns inte en rad här, inte ett riff, inte ett trumslag som inte skickar ilningar av välbehag in i märgen på alla som säger sig tycka om Bruce Springsteen.
Det finns så många ögonblick som gör att låten förtjänar att vara här. Jag menar allt från den inledande viskningen ”Screendoor slams, Marys dressways” till det avslutande vrålet ”It's a town full of loosers, I'm pulling out here to win” är ren och skär Springsteen-magi.
Men anledningen till att jag håller detta som den tredje bästa Springsteen-låten någonsin är en annan.
Det är speciell version av låten som hörts varje gång jag, Klas, Maritza, Hillevi, Patrik, Kajsa, Daniel, Malla, Freddan, Gustav vänt hemåt efter det att sista vagnen gått.
Oavsett fall kvällen varit bra eller dålig har någon börjat nynna på inledningsfrasen. Hur kallt eller varmt det än varit har röst efter röst fyllt på. Oavsett hur trötta vi varit har det alltid slutat i en besjälad allsång.
Det är garanterat inte det renaste eller mest tonsäkra som studsat mellan väggarna på Vasagatan eller Chapmans Torg eller Mariaplan. Men varje gång har det varit ett gäng människor som med hjälp av Springsteens bevingade fraser definierat sin vänskap och vackrare än så kan det faktiskt inte bli.

Bruce topp 10: Plats 4 Racing in the Street

Efter ursinniga fräsande rockers som ”Adam Raised a Cain” och ”Candy's Room” borde lugna ”Racing in the Street” innebära en stund till vila i slutet av Darkness on the Edge of Towns första halva. Ändå sitter man där när låten tonats ut, helt utmattad och kippar efter andan.
Inledningsvis är det inga problem att hålla sig sansad. När det bara är ett ensamt piano och Bruce Springsteens röst som berättar om gaturacingföraren som börjat inse sin egen dödlighet men inte kan slitas från kärleken till sin ”sixty-nine Chevy with a 396”. Men i samma stund som rösten dör bort händer något.
Det låter först som om låten ska tyna bort men pianot lägger ner trevande variationer på låtens tema. Men sedan tar pianisten Roy Bittan tar ett djupt andetag, samlar sig och sätter sedan igång och börja fylla tomheten med de mest majestätiska av toner. I bakgrunden fyller E Street Band i och ger låten en extra tyngd men det gör bara att ljuset från Bittans magiska fingersättningar lyser ännu starkare.
Tusen ord skulle aldrig kunna säga det som Roy Bittans bilder gör. Frågan är fall alla ord Svenska Akademiens ordlista ens skulle komma i närheten.

originalet:




och en liveversion från Ullevi 2003, där magin bara fortsätter och fortsätter och fortsätter...

Bruce topp 10: Plats 5 The River

På Darkness on the Edge of Town slutade Springsteen att röra sig från sitt förflutna han så länge försökt undfly, istället djupdök han i den. Resultatet dröp av ilska och bitterhet.
När detta var ute ur systemet hoppades han kunna påbörja något nytt. Men demonerna från förr hade inte helt givit med sig. Det märks inte minst för att den mest gripande och sorgsna låten ”The River” var den som fick ge namn åt hela skivan.
The River är ju på det hela taget en glatt spretande garagerock-dubbel. En anslagstavla av stämningar där undersköna kärleksbrev som ”Drive All Night” och ”I Wanna Marry You” står skuldra mot skuldra med riktiga dumrockare som ”I'm a Rocker” och ”Cadillac Ranch”.
Men mitt i den tanklösa festen dyker rädslan upp igen. Rädslan över att fortfarande inte ha kommit långt nog, rädslan över att fastna i samma liv som farsgubben. När han i slutet frågar ”Is a dream a lie if it don't come true, or is it something worse?” ges en del av förklaringen till varför Springsteen fortfarande räknas som en vanlig kille, trots kändisskapet och alla miljoner. Han är rädd som alla andra och istället för att försöka kväva de känslorna, blåser han upp dem och låter hela världen titta på.

Att han sedan lyckas väva några av sina allra mest bländande mönster av sina största rädslor och farhågor, gör väl att han ändå inte är riktigt helt vanlig ändå.

Bruce topp 10: Plats 6 Rosalita (Come Out Tonight)

Inget av det allvar som kom att bli Springsteens adelsmärke i och med släppet av Born to Run, märks av på hans första två skivor. Både på debuten Greetings from Asbury Park, NJ och särskilt på uppföljaren The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle ryms en lekfullhet som senare kom att gå helt förlorad. Tyvärr.
Precis som på ”Born to Run”, ”Hungry Heart” eller ”She's the One” är bränslet till Rosalita Drömmen. Men som den fullständiga titeln avslöjar , Rosalita (Come Out Tonight), handlar det här om en annan dröm.
Stursk för att han precis fått pengar på fickan och berusad av sin tonårsförälskelse står han utanför hennes fönster och skriker att hon ska följa med honom ut i natten. På gatan sitter E Street Band iklädda jäkligt vassa outfits i en bil med motorn på, redo att sticka varsomhelst närsomhelst.

Springsteen har vid det här laget ännu inte blivit en opinionsbildare. Rollerna som rockpastor eller allsångsledare är också oprövade. Här är han bara en festsugen kille som vill göra allt han kan av just nu, innan morgondagens verklighet gör sig påmind.
Rosalita (Come Out Tonight) är den svettiga utekvällen när man ramlar från krog till krog och slutligen hamnar på efterfesten som aldrig vill ta slut. Det är den perfekta sommarkvällen på stan, där allt kan hända och mer därtill gör det.